Jag vill ha mer...
Han är färdig nu. Snickaren. Allt som var överenskommet innan han började rota i, rumsbrist, förvaringsproblem, köld- och fuktproblem, det är fixat nu. Det känns lite som skolavslutningen, lite vemodigt och samtidigt helt fantastiskt för nu väntar något helt underbart - ett långt och lyckligt sommarlov, nej jag menar liv - i MITT ombyggda lilla hus.
Jag saknar att komma hem och känna kaffedoften som ligga tjock som dimma (hemtrevligt för en som själv inte njuter av en kopp om det inte är Tinas fina caffelatte eller Caféaulait), att hitta små meddelande på träbitar stående på strategiska men inte helt uppenbara platser, ljudet av någon såg, skruvdragare eller hammare någonstans nära eller ute på gården, en lurvig vit, ursöt golden med lagom bedjande ögon som tycker om att hälsa mycket och länge - på ett charmigt och hemtrevligt sätt (naturligtvis, han är ju Lobergare..), härligt långa och filosofiska utläggningar om någon liten, för gemene man trivial, byggnadsdetalj men för mig härlig kuriosa och en viktig byggsten i det stora hela.. Mitt hela hem.
Innan han stängde dörren sa han vänligt, hör av dig om det är något så som inte fungerar som det ska. Det ingår i servicen att jag rättar till det i så fall. Och hör av dig om du kommer på något mer som behöver göras. Älskade hantverkare, var har du varit i hela mitt liv? Det känns bra att det fortfarande finns någon som är duktig, kompetent och proffsig. Det finns så många av den andra varan...
Innan han ens lämnat uppfarten (eller snarare nerfarten) var jag långt bort i mina husbyggardrömmar...
Jag saknar att komma hem och känna kaffedoften som ligga tjock som dimma (hemtrevligt för en som själv inte njuter av en kopp om det inte är Tinas fina caffelatte eller Caféaulait), att hitta små meddelande på träbitar stående på strategiska men inte helt uppenbara platser, ljudet av någon såg, skruvdragare eller hammare någonstans nära eller ute på gården, en lurvig vit, ursöt golden med lagom bedjande ögon som tycker om att hälsa mycket och länge - på ett charmigt och hemtrevligt sätt (naturligtvis, han är ju Lobergare..), härligt långa och filosofiska utläggningar om någon liten, för gemene man trivial, byggnadsdetalj men för mig härlig kuriosa och en viktig byggsten i det stora hela.. Mitt hela hem.
Innan han stängde dörren sa han vänligt, hör av dig om det är något så som inte fungerar som det ska. Det ingår i servicen att jag rättar till det i så fall. Och hör av dig om du kommer på något mer som behöver göras. Älskade hantverkare, var har du varit i hela mitt liv? Det känns bra att det fortfarande finns någon som är duktig, kompetent och proffsig. Det finns så många av den andra varan...
Innan han ens lämnat uppfarten (eller snarare nerfarten) var jag långt bort i mina husbyggardrömmar...
- Det vore trevligt med en sådan där glasverande vi pratat om flera gånger under denna tid, med gamla, spröjsade med kanske nykittade fönster. En sådan där veranda man kan sitta och njuta av ett glas portvin medan man tittar på solnedgångens strålar som bildar skuggor på väggen under solnedgången.
- Och utbyggnaden av hela det storalilla huset. Det vore ju skönt att kunna bygga det där allrummet som jag så gärna skulle vilja ha, där en sittgrupp får plats (inte för att det gör mig något att sitta i sängen och titta på tv men att bjuda hem mina körtjejer på en singstarkväll är en galen och faktiskt helt otänkbar tanke nu när jag valt att använda det enda rum vi har för samvaro till matrum). Och det vore skönt att ha ett litet kontor där med, för alla firmapapper, skolpapper och andra övriga viktiga papper. På andra våningen (Ja, bygger jag ut blir det så klart i båda våningsplanen skulle det få plats med ett par sovrum, ett till mig (jo, jag ligger ju i hallen som det är nu), och så kanske ett till Alvin. Även om han gillar sin skrubb som vi byggt (okej då snickaren men jag har iaf tyckt till och målat det tillsammmans med Anna Dy) så kommer det komma en dag när han liksom Harry Potter växer ur sin skrubb och kräver ett rum med fönster ut mot omgivningarna och inte bara som nu ett litet överljusfönster som leder ut till hallen. Hmmm.
- Och så var det det där med en carport bakom gäststugan, en lång som följer fasaden och som har möjlighet att 'svälja ett par bilar iaf och kanske någon moped och lite cyklar...
- Det vore ju trevligt om den tråkiga vedboden kunde bli ett vackert växthus där man skulle kunna sitta i doften av kaprifol och njuta av egna vindruvor och kanske en kiwi?
- Ett vackert rött staket med smala ribbor och vita toppar och en fin grind som passar precis till den snart igenväxta grusgången ner till huset från parkering.
- Parkeringen ja....
- Gäststugan är ett så stort projekt att jag inte ens vågar drömma om det. Hittills har vi sminkat grisen lite och så får vi se vad som händer när det flyttar in en ateljé Wibergskan där om ett par veckor...
- Att rusta den gamla tvättstugan längst ner på tomten kan verka som ett riktigt lyxprojekt, den går ju inte att använda till något vettigt alls inte ens vid en totalrenovering. Eller? Men den är ju så bedårande, det kan inte bara vara jag, snickarn och elektrikern som fallit för dess obevekliga charm. Det är också den enda byggnad som man ser från vägen när trädgården står i grönska, således en riktigt liten pärla i vår lilla by. Vi får se. Vi får se.
Nystart 2009
2009 - året som jag förhoppningsvis kommer att minnas som året då jag nystartade. Nu syftar det inte bara till det faktum att jag försöker börja blogga igen (jo, jag har gjort ett tappert försök tidigare under en annan bortglömd pseudonym) utan även till att jag återigen bor i mitt älskadehatade lilla hus i Tunavik på Selaön. Och det faktum att jag lider av stressrelaterade minnesproblem.
Vad har jag då att komma med som är så viktigt att det måste sättas på pränt och läsas/delas av kreti och pleti. Jag vet faktiskt inte, jag skriver nu främst för att underlätta för mig själv att minnas. Jag bara älskar att skriva av mig ibland och någon gång kan jag kanske lyckas att formulera mig så pass intressant om livet, det vardagliga och annat att även andra vill läsa och ta del av det.
Det där med att minnas ja. Det är intressant, riktigt intressant och det vore underbart om mitt minne blev sitt forna 'jag' igen (kan man skriva så Stephan?). Efter ett par tuffa och ganska stressiga år präglade av separation, flytt, skilsmässa, delning av barn, sjukdom i familjen, högskolestudier och singelliv (jo DET kan vara riktigt tufft - kanske kommer det ett inlägg om det i framtiden) och nu återflytt så har jag fått problem med minnet. På allvar. Det är en ganska vedertagen och missbrukad åkomma och ursäkt men jag har verkligen drabbats av det, på riktigt. Inte på den nivån som under amningsperioden eller tiden då sömnlösa vaknätter var en del av vardagen. Inte heller är det i paritet med de minnesförlusterna som kom efter en hård kväll på stan eller något kryssningfartyg på Ålandshav (Jo, det är fler än familjen Eriksson som tycker om gillar att guppa på ett medelstort fartyg mellan Sverige och Finland). Nej, det är på en annan nivå. Egentligen är det helt galet, det finns nämligen ingen logik i mitt minnet alls. Det är inte så att det bara är närminnet som drabbats, nej nej. Det är lite hur som helst faktiskt. Jag minns t ex exakt var de flesta saker jag äger är, det kan kanske verka ynkligt men har du inte varit med och flyttat mig och alla mina saker så kan du helt enkelt inte förstå vidden av hur fantastiskt mitt minne är eller kan vara. Å andra sidan så kan jag glömma vad jag sagt en minut från den andra så jag säger samma sak flera gånger under ett samtal och med samma entusiasm och inlevelse som första gången. Som en papegoja.
Det finns många som blivit drabbade av mina minnessvårigheter det här året, sönerna, deras arma fröknar, vänner (glömde t o m att ringa på bästis Tinas födelsedag även om jag tänkte på henne flera gånger under dagen), listan kan göras lång men en särskil drabbad är Stallarholmens auktioners Sam. Jag har t o m börja tycka synd om honom på riktigt. Och det är tur att vi känt varann ett tag innan det här med minnet drabbade mig och vår relation. För er oinvigda i den ädla auktionsvärldens alla turer så går en auktion till på följande sätt:
En stamkund (som jag) har ett s k kundnummer, det har man på en lapp som man viftar med när man budar. En sekreterare håller sedan ordning på mina bud i ett protokoll (tack gode gud för det!). Efter auktionen får man så en sammanställning och en nota som man skall betala. Har man inte tid att vänta efter auktionen så får man i Stallarholmen möjlighet att komma dagen efter och hämta sina inropade saker och då också betala notan för de samma. I början på sommaren var det ganska ok, jag glömde bara bort tiden för när man skulle komma. Men gulliga Sam ringde och påminde när det började närma sig stängningsdax eller dagen efter. Och så bokade vi nya tider. Som jag glömde för det mesta. Och Sam ringde och påminde. I slutet av sommaren ändrade Sam sina rutiner under auktionen och alltid när kund 11 (ja, det är jag) budade, informerade han samtliga om att gods skulle hämtas dagen därpå... Nu när det är höst har det blivit riktigt illa. Härom dagen ringde Sam och frågade när jag tänkte komma den här gången. Hur menar du nu. svarade jag. Jag har ju inte ropat in något. Han frågade om jag inte ropat in en korgkista med lock. Jo, det lät förviss lite bekant. Hmmm, jo visst hade jag gjort det OCH betalt kontant för att slippa skämmas över att inte betala mina skulder i tid. Men inte kom jag ihåg att ta kistan med när jag gick hem så den föll i glömskan stora hav. Det är tur att de fortfarande verkar gilla mig på den inrättningen. Sam ringde för en dryg vecka sedan och sa att jag fick hämta kistan på en gång (och som tur var jag inne hos Irene på 'ÅterVinnDen' i samma byggnad), han och Jakop var där för att fylla lokalen med nya, härliga gamla tingestar inför kommande auktion. Jag tror att jag skall betala kontant även då. Undrar bara när det var. Men jag minns särskilt en helt fantastisk liten fotölj omklädd i ett nougat/guld färgat brokadtyg. med fina knappprydd rygg och små söta hjul. Jag vet precis var den skulle passa perfekt, i min ateljé bredvid den stora guldspegeln skulle den passa som handen i handsken! Lustigt det där lilla minnet jag har...
Vad har jag då att komma med som är så viktigt att det måste sättas på pränt och läsas/delas av kreti och pleti. Jag vet faktiskt inte, jag skriver nu främst för att underlätta för mig själv att minnas. Jag bara älskar att skriva av mig ibland och någon gång kan jag kanske lyckas att formulera mig så pass intressant om livet, det vardagliga och annat att även andra vill läsa och ta del av det.
Det där med att minnas ja. Det är intressant, riktigt intressant och det vore underbart om mitt minne blev sitt forna 'jag' igen (kan man skriva så Stephan?). Efter ett par tuffa och ganska stressiga år präglade av separation, flytt, skilsmässa, delning av barn, sjukdom i familjen, högskolestudier och singelliv (jo DET kan vara riktigt tufft - kanske kommer det ett inlägg om det i framtiden) och nu återflytt så har jag fått problem med minnet. På allvar. Det är en ganska vedertagen och missbrukad åkomma och ursäkt men jag har verkligen drabbats av det, på riktigt. Inte på den nivån som under amningsperioden eller tiden då sömnlösa vaknätter var en del av vardagen. Inte heller är det i paritet med de minnesförlusterna som kom efter en hård kväll på stan eller något kryssningfartyg på Ålandshav (Jo, det är fler än familjen Eriksson som tycker om gillar att guppa på ett medelstort fartyg mellan Sverige och Finland). Nej, det är på en annan nivå. Egentligen är det helt galet, det finns nämligen ingen logik i mitt minnet alls. Det är inte så att det bara är närminnet som drabbats, nej nej. Det är lite hur som helst faktiskt. Jag minns t ex exakt var de flesta saker jag äger är, det kan kanske verka ynkligt men har du inte varit med och flyttat mig och alla mina saker så kan du helt enkelt inte förstå vidden av hur fantastiskt mitt minne är eller kan vara. Å andra sidan så kan jag glömma vad jag sagt en minut från den andra så jag säger samma sak flera gånger under ett samtal och med samma entusiasm och inlevelse som första gången. Som en papegoja.
Det finns många som blivit drabbade av mina minnessvårigheter det här året, sönerna, deras arma fröknar, vänner (glömde t o m att ringa på bästis Tinas födelsedag även om jag tänkte på henne flera gånger under dagen), listan kan göras lång men en särskil drabbad är Stallarholmens auktioners Sam. Jag har t o m börja tycka synd om honom på riktigt. Och det är tur att vi känt varann ett tag innan det här med minnet drabbade mig och vår relation. För er oinvigda i den ädla auktionsvärldens alla turer så går en auktion till på följande sätt:
En stamkund (som jag) har ett s k kundnummer, det har man på en lapp som man viftar med när man budar. En sekreterare håller sedan ordning på mina bud i ett protokoll (tack gode gud för det!). Efter auktionen får man så en sammanställning och en nota som man skall betala. Har man inte tid att vänta efter auktionen så får man i Stallarholmen möjlighet att komma dagen efter och hämta sina inropade saker och då också betala notan för de samma. I början på sommaren var det ganska ok, jag glömde bara bort tiden för när man skulle komma. Men gulliga Sam ringde och påminde när det började närma sig stängningsdax eller dagen efter. Och så bokade vi nya tider. Som jag glömde för det mesta. Och Sam ringde och påminde. I slutet av sommaren ändrade Sam sina rutiner under auktionen och alltid när kund 11 (ja, det är jag) budade, informerade han samtliga om att gods skulle hämtas dagen därpå... Nu när det är höst har det blivit riktigt illa. Härom dagen ringde Sam och frågade när jag tänkte komma den här gången. Hur menar du nu. svarade jag. Jag har ju inte ropat in något. Han frågade om jag inte ropat in en korgkista med lock. Jo, det lät förviss lite bekant. Hmmm, jo visst hade jag gjort det OCH betalt kontant för att slippa skämmas över att inte betala mina skulder i tid. Men inte kom jag ihåg att ta kistan med när jag gick hem så den föll i glömskan stora hav. Det är tur att de fortfarande verkar gilla mig på den inrättningen. Sam ringde för en dryg vecka sedan och sa att jag fick hämta kistan på en gång (och som tur var jag inne hos Irene på 'ÅterVinnDen' i samma byggnad), han och Jakop var där för att fylla lokalen med nya, härliga gamla tingestar inför kommande auktion. Jag tror att jag skall betala kontant även då. Undrar bara när det var. Men jag minns särskilt en helt fantastisk liten fotölj omklädd i ett nougat/guld färgat brokadtyg. med fina knappprydd rygg och små söta hjul. Jag vet precis var den skulle passa perfekt, i min ateljé bredvid den stora guldspegeln skulle den passa som handen i handsken! Lustigt det där lilla minnet jag har...