wibergskans

2009 - året som jag förhoppningsvis kommer att minnas som året då jag nystartade. Nu syftar det inte bara till det faktum att jag försöker börja blogga igen (jo, jag har gjort ett tappert försök tidigare under en annan bortglömd pseudonym) utan även till att jag återigen bor i mitt älskadehatade lilla hus i Tunavik på Selaön. Och det faktum att jag lider av stressrelaterade minnesproblem.

Vad har jag då att komma med som är så viktigt att det måste sättas på pränt och läsas/delas av kreti och pleti. Jag vet faktiskt inte, jag skriver nu främst för att underlätta för mig själv att minnas. Jag bara älskar att skriva av mig ibland och någon gång kan jag kanske lyckas att formulera mig så pass intressant om livet, det vardagliga och annat att även andra vill läsa och ta del av det.

Det där med att minnas ja. Det är intressant, riktigt intressant och det vore underbart om mitt minne blev sitt forna 'jag' igen (kan man skriva så Stephan?). Efter ett par tuffa och ganska stressiga år präglade av separation, flytt, skilsmässa, delning av barn, sjukdom i familjen, högskolestudier och singelliv (jo DET kan vara riktigt tufft - kanske kommer det ett inlägg om det i framtiden) och nu återflytt så har jag fått problem med minnet. På allvar. Det är en ganska vedertagen och missbrukad åkomma och ursäkt men jag har verkligen drabbats av det, på riktigt. Inte på den nivån som under amningsperioden eller tiden då sömnlösa vaknätter var en del av vardagen. Inte heller är det i paritet med de minnesförlusterna som kom efter en hård kväll på stan eller något kryssningfartyg på Ålandshav (Jo, det är fler än familjen Eriksson som tycker om gillar att guppa på ett medelstort fartyg mellan Sverige och Finland). Nej, det är på en annan nivå. Egentligen är det helt galet, det finns nämligen ingen logik i mitt minnet alls. Det är inte så att det bara är närminnet som drabbats, nej nej. Det är lite hur som helst faktiskt. Jag minns t ex exakt var de flesta saker jag äger är, det kan kanske verka ynkligt men har du inte varit med och flyttat mig och alla mina saker så kan du helt enkelt inte förstå vidden av hur fantastiskt mitt minne är eller kan vara. Å andra sidan så kan jag glömma vad jag sagt en minut från den andra så jag säger samma sak flera gånger under ett samtal och med samma entusiasm och inlevelse som första gången. Som en papegoja.

Det finns många som blivit drabbade av mina minnessvårigheter det här året, sönerna, deras arma fröknar, vänner (glömde t o m att ringa på bästis Tinas födelsedag även om jag tänkte på henne flera gånger under dagen), listan kan göras lång men en särskil drabbad är Stallarholmens auktioners Sam. Jag har t o m börja tycka synd om honom på riktigt. Och det är tur att vi känt varann ett tag innan det här med minnet drabbade mig och vår relation. För er oinvigda i den ädla auktionsvärldens alla turer så går en auktion till på följande sätt:
En stamkund (som jag) har ett s k kundnummer, det har man på en lapp som man viftar med när man budar. En sekreterare håller sedan ordning på mina bud i ett protokoll (tack gode gud för det!). Efter auktionen får man så en sammanställning och en nota som man skall betala. Har man inte tid att vänta efter auktionen så får man i Stallarholmen möjlighet att komma dagen efter och hämta sina inropade saker och då också betala notan för de samma. I början på sommaren var det ganska ok, jag glömde bara bort tiden för när man skulle komma. Men gulliga Sam ringde och påminde när det började närma sig stängningsdax eller dagen efter. Och så bokade vi nya tider. Som jag glömde för det mesta. Och Sam ringde och påminde. I slutet av sommaren ändrade Sam sina rutiner under auktionen och alltid när kund 11 (ja, det är jag) budade, informerade han samtliga om att gods skulle hämtas dagen därpå... Nu när det är höst har det blivit riktigt illa. Härom dagen ringde Sam och frågade när jag tänkte komma den här gången. Hur menar du nu. svarade jag. Jag har ju inte ropat in något. Han frågade om jag inte ropat in en korgkista med lock. Jo, det lät förviss lite bekant. Hmmm, jo visst hade jag gjort det OCH betalt kontant för att slippa skämmas över att inte betala mina skulder i tid. Men inte kom jag ihåg att ta kistan med när jag gick hem så den föll i glömskan stora hav. Det är tur att de fortfarande verkar gilla mig på den inrättningen. Sam ringde för en dryg vecka sedan och sa att jag fick hämta kistan på en gång (och som tur var jag inne hos Irene på 'ÅterVinnDen' i samma byggnad), han och Jakop var där för att fylla lokalen med nya, härliga gamla tingestar inför kommande auktion. Jag tror att jag skall betala kontant även då. Undrar bara när det var. Men jag minns särskilt en helt fantastisk liten fotölj omklädd i ett nougat/guld färgat brokadtyg. med fina knappprydd rygg och små söta hjul. Jag vet precis var den skulle passa perfekt, i min ateljé bredvid den stora guldspegeln skulle den passa som handen i handsken! Lustigt det där lilla minnet jag har...