wibergskans

Allvarligt talat

Vad är det som säger att du inte kan få allt det du drömmer om? Jante? Svenska normer och traditioner? I rättvisans namn? Nej men allvarligt talat, är det inte så att vi faktiskt förtjänar allt det vi önskar och drömmer om? Om det bara inte är på någon annan bekostnad.

Jag tycker inte att mina drömmar är orimliga, de fångas upp under samlingsordet lycka. Jag vill vara lycklig var dag, när jag går till och från jobbet, hemma, när jag är ensam eller i umgänget med min familj och eller mina vänner.  Det känns inte som orimliga drömmar?

Jag drömmer om det enkla i livet, det som för vissa är självklart, eller är det det? Är det kanske jag som betraktare som tycker att det verkar enkelt och tillgängligt att leva familjeliv i vardagen men att de som har det faktiskt fått kämpa en hel del för att få åtnjuta det där till synes enkla och självklara. Jag vet att man inte får något gratis i livet, att det är få som får något serverat på silverfat, utan kampen.

Min dröm är att få vakna varje morgon i närheten, kanske i famnen, av den som jag älskar och delar mitt liv med. Inte bara den som delar sängen jag sover i utan faktiskt denne någon som delar hela mitt liv, min vardag och mina drömmar om framtiden. Denne någon som viskar eller skickar ett sms för att önska mig god morgon, denne någon som har skottat uppfarten till bilen för att jag ska slippa bli blöt om byxkanten och som har borstat bilen och skrapat rutorna av ren omtanke. Av kärlek. Någon som överraskar genom att gå upp tidigt och skjutsa barnen så att jag får sovmorgon, eller som har handlat mat till en festmåltid bara för att det är onsdag, en liten postit-lapp på kylskåpsdörren som säger tre små ord eller bara ett enda... Av kärlek. Jag saknar verkligen denne någon i mitt vardagsliv och längtar efter den tid då han eller hon finns här för att dela kampen, livet, i så väl glädje, vardag, fest som sorg.

40!

40!

Nu räcker det! Ja, nu har jag fått nog. Jag har en bägare som oftast går att fylla över bredden men nu är den mer än rågad. Nu tar jag inte mer, det räcker nu! Jag är så hjärtligt trött på de som inte förstår att att alla måste få delta på sina egna premisser och förutsättningar - utan att behöva känna att de inte är tillräckliga för att de inte gör allt som vederbörande gör. De som anser att de är oumbärliga i ett projekt, att de är de enda som gör något och gör rätt, blir nog ganska förvånade den dagen det verkligen är så....

I veckan sa en vän något till mig som faktiskt gjorde riktigt ont att höra. Som alltid när jag blir kritiserad, hur finkänsligt det än görs, blev jag lite fundersam, ledsen och slutligen irriterad. Vem gav henne rätten att såra mig? Men sen svalde jag lite av min stolthet, funderade på vad hon egentligen hade sagt, då kom svaret till mig… Det var ju jag, den dagen som jag accepterade henne som en viktig del i mitt liv, som en av mina vänner.

Och det är ju därför jag gillar henne, för hennes omtanke, uppriktighet och ärlighet. Nu känner jag bara tacksamhet för att jag har en vän som verkligen säger som det är, som öppnar mina ögon och öron för att se och höra det som verkligen finns och sägs och som hindrar mig från att fortsätta segla i väg på små rosa fantasimoln. Det är omtanke i dess sanna mening, äkta vänskap.

Jag är egentligen mycket lyckligt lottad. Jag har många vänner som betyder mycket för mig, alla som var och en för sig är helt ovärderliga. Jag brukar säga att utan dem är jag ingen, så känns det. En reklamsnutta på tvn för något år sedan sa att vänner är de bröder och systrar man själv väljer. Jag gillar det. Kanske för att mina vänner sedan min uppväxt alltid haft en väldigt stor och betydelsefull roll i mitt liv. Det kommer de alltid ha.

Ja, ha då var det dax då. Det för mig mycket traditionella avslutet, den årliga utrensningen, uppstädningen och min själaresa. Låter riktigt allvarligt och seriöst,  och kanske är det det enda vettiga jag gör för mig själv och för min personliga utveckling under året. Det är nu jag gör mitt bokslut för 2009, det är nu jag summerar mina uttag och mina intäkter i företaget, som numera heter Anna Connydotter Wiberg igen. Företaget som har så många poster att det inte går att rabbla upp här utan att ni läsare av denna sida tappar lusten att läsa och jag förvillar bort mig bland mina egna resonemang om ditten och datten. Mina främsta och viktigaste poster får och måste ändå nämnas här:

Familjen och vännerna
Dessa två ligger mig så nära i hjärtat att jag inte kan skilja dem åt i livet eller ens här för ordnings skull. Ja, vad skall jag säga om dessa för många uppbenbara begrepp och fenomen. Min syn på familjen har förändrats under de senare åren och äntligen tror jag att jag funnit min definition på vad eller snarare vilka familjen är. Självklart så är min familj sedan skilsmässan bestående av mig själv och mina fina underbara högt älskade söner Alvin och Linde. Om det strider jag inte. Sen har jag ju min biologiska familj, den jag kommer ifrån, min släkt, mina rötter. Mammas sida, Svenssons/Anderssons från Svartsö i Stockholms mellanskärgård och så pappas, Wibergs/Nilssons från Ljusdal i Hälsingland. Trots att det ger en korrekt bild av min familj och släkt så är det en med min uppfattning en orättvis bild av MIN familj, la familia.
Familjen, de som finns där NÄR du verkligen behöver dem, i vått och torrt, i sena timmen så väl som mitt under middagenen eller toalettbesöket (helst inte men nöden har ingen lag). Familjen är de som öppnar dörren för dig när andra stänger den om sig för att vara med just familjen. Där går gränsen. Familjen, de som står ut med dina inte så smickrande egenskaper som t ex nyckelslarv eller bara sjuklig tidsoptimism.. Så jag har fler familjer än de uppenbara. Familjen som öppnade sitt hem för mig inte bara på min födelsedag utan även på självaste julafton, de som får mig att känna att jag inte är ensam, att det finns en familj för mig och mina ungar om det är något eller när det inte är något alls.

Kärleken
Denna livsnödvändiga krydda. Eller? Jo, jag har nog funnit att kärleken kryddar det liv jag lever men det är inte livet självt. Det är för mig en stor insikt som jag lär mig leva med. Stå på mina egna ben. Men jag vill för den delen inte förringa den fantastiska känslan förälskelsen innebär. Att möta någon, lära känna någon som verkligen tycker om den man är för den man är. Utan förbehåll. Finns han? Eller hon för den delen? För kärleken ser väl inte kön utan en person? Hmmm, nu blir det djupt på riktigt och resonemanget lite väl långt bort från den röda tråden. Om jag har någon.. Men att träffa någon som tycker om mig eller t o m älskar mig så mycket att han vill dela hela sitt liv med mig, bilda familj, flytta in i huset osv. Ja, hela baletten,  ja det återstår att se.

Sysselsättning
Vad gör du nu för tiden? Det måste vara årets vanligaste fråga (i mitt fall i alla fall). Ja, vad har jag gjort detta år? Jag fick under vårterminen möjligheten att göra ett välbehövligt studieuppehåll från lärarhögskolan och börja jobba som klassföreståndare på deltid, i en etta med ca 20 elever. Det var verkligen en nyttig erfarenhet och det medförde att jag fick distans och möjlighet att utvärdera och omvärdera mina studier men också att jag fick mer tid med mina ungar och mina vänner (inte bara de i 'frukostklubben'). När väl höstterminen kom så hade mitt vikariat tagit slut och jag tog mig tid (och råd) att vara hemma och förbereda flytten till mitt gamla hus. Renoveringen tog mer eller mindre hela hösten och när mitt hus var klart så hade jag och Anna Wiberg Asplund lyckats så bra att det ledde till nya projekt... Företaget Wibergskans ateljé är nu i pipeline och det återstår att se vart det bär oss. Men att hitta en likasinnad syster som dessutom delar mitt namn. Ja vad kan jag säga, det fins positiva vibbar där. Det kan bli något alldeles extra det, om vår omgivning står ut med att kämpa med att sära på oss. Alla förslag är bättre än Anna Dy (den yngre) och Anna Dä (de äldre) så tills vidare blir det Anna A och Anna C. Tll våren står jag återigen troligtvis på skolans lönelista och så skall jag försöka lura in mig på lhs igen, har en klasskamrat (Anna så klart) som lyckats få mig intresserad av en musikkurs med den eminente Martin Wikmark. 

Tankar och drömmar om 2010  
Vad mer kan jag drömma om än att jag och alla mina nära och kära får vara lyckliga! Jo att jag ramlar på den där sagan som väntar på en underbar prinsessa som jag (S.E. - dina ord är så rätt, så bra, så värmande och så tröstande). Tills dess kommer jag att lyda ytterligare goda och kloka ord/råd. Att gråta, skriva och prata med de jag känner förtroende för, fortsätta se möjligheterna och sist men inte minst viktigt - skratta! Och jag tänker inte vänta till det nya året utan börjar redan i morgon genom att gå och se Strängnäs revyns 'krisen i säcken'.

Kram och ett riktigt gott nytt 2010 alla nära och kära!

Han är färdig nu. Snickaren. Allt som var överenskommet innan han började rota i, rumsbrist, förvaringsproblem, köld- och fuktproblem, det är fixat nu. Det känns lite som skolavslutningen, lite vemodigt och samtidigt helt fantastiskt för nu väntar något helt underbart - ett långt och lyckligt sommarlov, nej jag menar liv - i MITT ombyggda lilla hus.

Jag saknar att komma hem och känna kaffedoften som ligga tjock som dimma (hemtrevligt för en som själv inte njuter av en kopp om det inte är Tinas fina caffelatte eller Caféaulait), att hitta små meddelande på träbitar stående på strategiska men inte helt uppenbara platser, ljudet av någon såg, skruvdragare eller hammare någonstans nära eller ute på gården, en lurvig vit, ursöt golden med lagom bedjande ögon som tycker om  att hälsa mycket och länge - på ett charmigt och hemtrevligt sätt (naturligtvis, han är ju Lobergare..), härligt långa och filosofiska utläggningar om någon liten, för gemene man trivial, byggnadsdetalj men för mig härlig kuriosa och en viktig byggsten i det stora hela.. Mitt hela hem.

Innan han stängde dörren sa han vänligt, hör av dig om det är något så som inte fungerar som det ska. Det ingår i servicen att jag rättar till det i så fall. Och hör av dig om du kommer på något mer som behöver göras. Älskade hantverkare, var har du varit i hela mitt liv? Det känns bra att det fortfarande finns någon som är duktig, kompetent och proffsig. Det finns så många av den andra varan...

Innan han ens lämnat uppfarten (eller snarare nerfarten) var jag långt bort i mina husbyggardrömmar...

• Det vore trevligt med en sådan där glasverande vi pratat om flera gånger under denna tid, med gamla, spröjsade med kanske nykittade fönster. En sådan där veranda man kan sitta och njuta av ett glas portvin medan man tittar på solnedgångens strålar som bildar skuggor på väggen under solnedgången.
• Och utbyggnaden av hela det storalilla huset. Det vore ju skönt att kunna bygga det där allrummet som jag så gärna skulle vilja ha, där en sittgrupp får plats (inte för att det gör mig något att sitta i sängen och titta på tv men att bjuda hem mina körtjejer på en singstarkväll är en galen och faktiskt helt otänkbar tanke nu när jag valt att använda det enda rum vi har för samvaro till matrum). Och det vore skönt att ha ett litet kontor där med, för alla firmapapper, skolpapper och andra övriga viktiga papper. På andra våningen (Ja, bygger jag ut blir det så klart i båda våningsplanen skulle det få plats med ett par sovrum, ett till mig (jo, jag ligger ju i hallen som det är nu), och så kanske ett till Alvin. Även om han gillar sin skrubb som vi byggt (okej då snickaren men jag har iaf tyckt till och målat det tillsammmans med Anna Dy) så kommer det komma en dag när han liksom Harry Potter växer ur sin skrubb och kräver ett rum med fönster ut mot omgivningarna och inte bara som nu ett litet överljusfönster som leder ut till hallen. Hmmm.
• Och så var det det där med en carport bakom gäststugan, en lång som följer fasaden och som har möjlighet att 'svälja ett par bilar iaf och kanske någon moped och lite cyklar...
• Det vore ju trevligt om den tråkiga vedboden kunde bli ett vackert växthus där man skulle kunna sitta i doften av kaprifol och njuta av egna vindruvor och kanske en kiwi?
• Ett vackert rött staket med smala ribbor och vita toppar och en fin grind som passar precis till den snart igenväxta grusgången ner till huset från parkering.
• Parkeringen ja....
• Gäststugan är ett så stort projekt att jag inte ens vågar drömma om det. Hittills har vi sminkat grisen lite och så får vi se vad som händer när det flyttar in en ateljé Wibergskan där om ett par veckor...
• Att rusta den gamla tvättstugan längst ner på tomten kan verka som ett riktigt lyxprojekt, den går ju inte att använda till något vettigt alls inte ens vid en totalrenovering. Eller? Men den är ju så bedårande, det kan inte bara vara jag, snickarn och elektrikern som fallit för dess obevekliga charm. Det är också den enda byggnad som man ser från vägen när trädgården står i grönska, således en riktigt liten pärla i vår lilla by. Vi får se. Vi får se.

Det är väl så med ett gammalt hus och en gammal trädgård, det kommer alltid att finnas något att göra. Så T (eller S.B.S) på din fråga om det är något annat som jag vill ha utfört, uppfört. Ja, jag vill ha mer!!!