Alla behövs, ingen är umbärlig!
Nu räcker det! Ja, nu har jag fått nog. Jag har en bägare som oftast går att fylla över bredden men nu är den mer än rågad. Nu tar jag inte mer, det räcker nu! Jag är så hjärtligt trött på de som inte förstår att att alla måste få delta på sina egna premisser och förutsättningar - utan att behöva känna att de inte är tillräckliga för att de inte gör allt som vederbörande gör. De som anser att de är oumbärliga i ett projekt, att de är de enda som gör något och gör rätt, blir nog ganska förvånade den dagen det verkligen är så....
Jag är så ledsen att jag inte längre kan se mig själv engagerad i ett projekt som verkligen ligger mig varmt om hjärtat. Men när toleransen och empatin basalt saknas hos vissa i en organisation så är det inte en organisation jag kommer känna mig hemma i och då har jag inget där att göra. Jag värderar livet för högt för det!
Jag återkommer ofta till att min liv är för värdefullt för att förspillas i vrede, sorg och irritation - och det är så sant! De senaste året har verkligen öppnat mina ögon för att jag faktiskt ska lägga min energi, mitt engagemang och min tid där den/det uppskattas, värderas efter det som är och inte det som någon annan förväntar sig av mig... Och så blir det nu. Och det känns ganska bra att ha kommit fram till ett beslut som inte kommer förvåna en del men som kommer att chocka andra.
Nej, jag måste bara lära mig att säga nej tidigare, att sätta ner foten innan det inte finns någon fast mark att bygga på längre. Nästa gång kanske, om det nu blir en nästa gång - jag kanske faktiskt lärt mig läxan nu.
Lilla Arga
