wibergskans

Det börjar närma sig slutet av året som skulle bli ett av de bästa i mitt liv ändå summerar jag det hela med nej, nej, NEJ!!!

 

Våren kom med en ny kärlek i mitt liv, en underbar lugn och trygg känsla och människa kom med den. Tyvärr är avståndet något som är svårt att blunda för, en 16-17 mil kanske man inte åker över dagen bara för att få träffa sitt hjärta... Även om man vill.

Sommaren bjöd på, förutom en hel del regn, många fantastiska vikingamarknader, Sigtuna, Saltvik, Söderköping, Gunnes Gård och inte minst vårt eget 10-års jubileum i Stallarholmen med bröllop och allt! Arboga medeltidsdagar blev en ny favorit under marknadsturnén med min vapensyster Ewa. Många härliga möten med nya och gamla vänner med en fot i historien och hantverkets konst blev det och förhoppningsvis bjuder även nästa år på lika roliga och härliga äventyr och upplevelser!

Sommaren bestod även av lata dagar i Roslagen med hjärtat och våra pojkar, hans och mina. Härligt med lite familjeliv igen även om jag önskar mer än något annat att det kunde vara något självklart och vardagligt...

Tyvärr fanns inte tiden att åka upp till fädernas marker, det gör suget för en tripp till Ljusnans stränder nästa år än större och det ligger ju faktiskt bara i mina händer för att få det att hända, nästan iaf...

Hösten kom hastigt och lustigt, sommarregn blev septemberregn och jag blev efter lite hjälp antagen till textillärarutbildningen i Umeå. Så nu är det förhoppningsvis bara två år kvar till dess att 'obehörig' suddas ut på mina anställningsbevis och oron över vad jag skall göra nästa termin helt raderas ut och ersätts med en mer ordnad tillvaro med daglig sysselsättning och månatlig stabil inkomst. Jippi!! Men jag borde kanske inte ta ut något i förväg, det här året har jag verklig fått lära mig att livet kan ju knacka på, hårt och brutalt.

Vintern gjorde sitt intåg på det mest fruktansvärda och brutala sätt. Ett samtal och hela tillvaron och känslan av trygghet rämnade. En olycka som brutalt släckte liv och trasade sönder. Min underbara, fina D och hennes döttrar inlagda på sjukhus någonstans i Norrland, flögs sedemera till specialisterna på deras typ av skador Uppsala och närmare hemmet. En månad har nu passarat, de finns än närmre på Eskilstuna och de återhämtar sig sakta men väl och de lever! Man kan ändå inte vara riktigt glad för det gick inte riktigt lika bra för alla i den olyckan. En saknas i släktens stora härliga barnaskara, ett djupt och oläkbart sår av tomhet som river sönder tilltron till andra, inte bara vårdslösa bilförare, utan alla med bristande omdöme i trafiken och annars.

 

Mitt år avslutas med att få besked om min egen hälsa, ytterligare en sjukdom att lära sig att leva med. En sjukdom som är diffus, svår att greppa och som jag själv inte ens vet om jag tror på... Fibromyalgi. Vad är det som flyttat in i mig? Trötthet, värk och smärta (och tusen andra små märkliga symptom. Min läkare log något när jag sa 'ytterligare en kärringsjukdom' och han sa bestämt att jag måste börja lyssna på min kropp, den säger nej. Nu måste du också lära dig att göra det Anna. Han tittade djupt in i mina ögon och såg nog min oro där. Det kommer inte att bli lätt, det är ju en del av mig, att alltid finnas där för mina nära och kära, att alltid ställa upp hur, var och när det än gäller. Jag kan för sjutton inte säga nej till att vara jag. Men jag måste lära mig att lyssna på min kropp, att känna efter vad jag verkligen orkar med och förmår, inte vad jag vill för det är tydligen två skilda saker... 

 

Med hopp om att alla värnar lite mer om sig själva och alla omkring sig, slår blickar jag fram mot juletid i julefrid och ett gott nytt år.

 

Med hela mitt hjärta vill jag avslutningsvis bara säga tack till alla mina nära och kära för att ni finns i mitt liv, utan er är jag ingen.