wibergskans

17 september 2011 (dag 3)

Vaknade före väckarklockan, efter bara 6 timmars sömn. Jag har aldrig kunnat sova riktigt bra om jag har ett viktigt möte eller annan viktig aktivitet tidigt nästa dag. Annars kan jag ju sova upp till 13-14 timmar sedan min RA (reumatisk artrit) bröt ut.

I dag:

Lämnade pojkarna hemma för att riva en pooltrall och ett uterumsgolv hemma hos familjen Wallin med Jenny K. Inställning 08.00 och frukosten var serverad. Ett nytt fenomen/en ny tradition som bara är helt underbar. Ett riktigt häftigt sätt att umgås! Jag, Tina och Jenny knäckte idén under en fika i somras. Varför inte slå oss ihop och jobba lite hemma hos varandra, ta en dag och fixa surdegar som man bara inte tar sig för själv? Vi har ju alla (husägare iaf) något som man behöver göra hemma. Allt från att klippa ner en gammal häck, elda gamla löv till att måla schabloner på väggarna i någon unges rum... Tanken om ett jobbkollektiv har jag levt med länge, sedan jag och pojkarnas pappa skaffade vårt första hus här ute på landet, men genomförandet fallerade på att exmaken inte trodde att man skulle hjälpa till när väl man själv fått hjälp. Vet inte om det säger mest om hans pessimism eller hur goda (?) vänner han har. Det låter jag helt enkelt vara osagt. Men nu när vi kommit igång är det helt ofattbart för mig att inte fler valt samma naturliga och nyttiga sätt att umgås på. Att trycka i sig marchmallows för att återställa sockerbalensen kanske inte var dagens nyttigaste höjdpunkt, men när vi konstaterat att faktiskt finns KLUMPFÖREBYGGANDE medel i detta amerikanska grillgodis så kändes det mer vettigt än att äta några andra snabba kolhydrater...

För ca en månad sen, dagarna före min 30++ fest var Jenny å Tina här hos mig och vi målade, lister, foder, väggar, vedbod och annat efter en frukost med frukostklubben hos Jaana. Någon riktigt lunch blev det inte då trots att jag planerat för ett lunchbesök hos Bussaba, den lokala fantastiska Thaimatsrestaurangen no 1, det finns faktiskt två här i lilla Stallarholmen! Men jag har min klara favorit! Nej, Tina sa att det gick inte att ha en massa pauser, här skulle jobbas på! Så min planerade Pad Thai till lunch blev ett par rågrutsmackor med makrill. Torftigt, ynkligt och snålt kändes det när jag hade två vänner här för att hjälpa mig. Men när Tina sätter ner foten är det inte många som vågar sätta emot. Inte heller jag. Så jag och Jenny åt våra smörgåsar (fortsatte att drömma om Bussaba mat) och jobbade på, och fick vi för oss att prata med varann så hördes det från något hörn i huset - att ni jobbar väl samtidigt? Den av Tina självpåtagna rollen som arbetsledare hade utvecklats till en fürir av värsta sorten. Men när de båda lämnade mig med tomma färgpyttsar och ett par surdegar mindre på 'att göra'-listan kunde jag inte mer än att vara grymt tacksam och nöjd. Vilka vänner! Och väntjänsten är efter dagens dagsverke av (och det var gott!) nu delvis betald. Och skönt vara att denna gång hade füriren lugnat sig och det var nu Jenny och jag som sa att det var självklart att vi skulle ta uterumsgolvet med när Tina tappat lite ork tänkte runda av dagen. När det var klart planerade vi att stanna kvar till kvällen, trots att värdparet skulle på kalas, för att få lägga in det nya golvet. det återstår att se om någon vågar be om hjälp med hantlangning i veckan... Om en månad bär det av till Jenny för att ev fixa lite i deras kök och trädgården inför vintern. Men att växeldra dessa projekt är nog rätta melodin, frågan är vem som tar på sig rollen nästa gång? Något som är helt säkert är att det om något år eller kanske bara månader inte är många surdegar kvar hos familjerna Lommerse Wallin, Karlsson och Wiberg i Stallarholmen utan vi kan fokusera på den gemensamma drömmen om ett litet E på körkortet...

Om någon skulle ge mig all världens rikedomar för mina vänner skulle jag tacka nej, med hela mitt hjärta! Jag har världens bästa vänner, nya som gamla, och de är verkligen ovärdeliga, alla på sitt sätt!