Vänskap
I veckan sa en vän något till mig som faktiskt gjorde riktigt ont att höra. Som alltid när jag blir kritiserad, hur finkänsligt det än görs, blev jag lite fundersam, ledsen och slutligen irriterad. Vem gav henne rätten att såra mig? Men sen svalde jag lite av min stolthet, funderade på vad hon egentligen hade sagt, då kom svaret till mig… Det var ju jag, den dagen som jag accepterade henne som en viktig del i mitt liv, som en av mina vänner.
Och det är ju därför jag gillar henne, för hennes omtanke, uppriktighet och ärlighet. Nu känner jag bara tacksamhet för att jag har en vän som verkligen säger som det är, som öppnar mina ögon och öron för att se och höra det som verkligen finns och sägs och som hindrar mig från att fortsätta segla i väg på små rosa fantasimoln. Det är omtanke i dess sanna mening, äkta vänskap.
Jag är egentligen mycket lyckligt lottad. Jag har många vänner som betyder mycket för mig, alla som var och en för sig är helt ovärderliga. Jag brukar säga att utan dem är jag ingen, så känns det. En reklamsnutta på tvn för något år sedan sa att vänner är de bröder och systrar man själv väljer. Jag gillar det. Kanske för att mina vänner sedan min uppväxt alltid haft en väldigt stor och betydelsefull roll i mitt liv. Det kommer de alltid ha.
